minie

Jag som tänkte i måndags kväll att, imorgon är det dags att skriva om graviditetsvecka 39.

Men så blev det tydligen inte..

 

Vi pratade kvällen innan om Emil kunde jobba in i det sista och jag vart inte superglad över det eftersom jag inte ville att det skulle dra igång när han vart på jobbet och jag själv där hemma. Jag ville känna tryggheten av att han vart hemma och tillgänglig direkt.

Men eftersom Melwin bestämde sig för att vilja komma ut i tisdags så blev det jag fasade över verklighet. Jag vart själv hemma och Emil på jobbet.

 

kl.05.20 precis efter Emil kört till jobbet, känner och hör jag ett knäppande ljud och inget mer hände så jag tänkte inte så mycket på det. Kl.05.55 vrider jag på mig i sängen och känner hur mina trosor blir jätteblöta och jag går upp direkt, så fort jag rest på mig känner jag hur det rinner längs med benen. Hade jag kissat på mig eller vart det vattnet som hade gått!?

 

Påvägen till badrummet så fortsätter det rinna, och det slutar aldrig. Det forsar ut tidvis. Vattnet hade gått, det vart självklart. Som tur var hade det en bra färg så jag blev inte orolig över det. Ringer till Emil kl.06:05 och är stressad, nervös, exalterad (allt annat än lugn och harmonisk som jag hade planerat ^^ ) och meddelar att nu har det startat. Ringer till förlossningen och berättar att vattnet hade gått och fick tid kl.12 för kontroll, inga värkar hade startat just då. Dom sa att hade inte värkarna gått igång inom 24-48 timmar så skulle jag bli igångsatt. 45 minuter senare börjar jag känna som mensvärk, vart lite oklart om det vart värkar men jag antog det. Dom kom ganska oregelbundet men jag försökte klocka dom iallafall. Emil kunde vara hemma tidigast kl.10 då han fick avbryta sin arbetsdag.

 

Kl.08.15 går även slemproppen. Ringer till förlossningen och meddelar att slemproppen har gått och värkarna har börjat komma men att jag upplevde dom oregelbundna och ganska klena.

Dom tyckte att vi skulle behålla tiden kl.12 för kontroll.

 

Kl.08:52 kände jag den kraftigaste värken hittills men tänkte att den vart nog också ganska klen ändå för det måste ju bli mycket värre tänkte jag.

Ringer till förlossningen igen, och fortfarande vill förlossningen behålla tiden kl.12.

 

Strax efter kl.09.00 kom mamma och pappa hem till oss för att hålla mig sällskap fram till att Emil vart hemma kl.10. Trots att det bara vart en timme är jag otroligt glad för det. Mamma höll varmhandduk på min mage och försökte massera lite i ryggen. Men framförallt så vart jag inte själv hemma. Värkarna började ta i lite mer, och jag klockade dom och hade värkar varannan minut och knappt någon paus. Ringer till förlossningen igen och säger att jag har väldigt täta värkar och dom börjar ta i ganska mycket men dom upplevde att jag hade alldeles för lugn andning för att ändra tiden, så fortfarande kl.12 för kontroll. Kunde andas igenom värkarna någorlunda här.

 

När Emil kommer hem kl.10 hade mina värkar börjat bli svårare att bara andas igenom och Emil såg att det vart väldigt jobbigt för mig så trots bokad tid kl.12 körde vi hemifrån kl.10.20 i höghastighet mot förlossningen. Vid det här tillfället kunde jag inte andas igenom värkarna utan fick bara ta dom.

Ringer in och säger att vi är påväg för att jag behöver smärtlindring och att vi kommer att komma tidigare. Emil skulle få vänta utanför eftersom dom måste göra kontroll först.

 

En stund senare ringer dom tillbaka och meddelar att Emil kan få följa med upp direkt, tack och lov. Dom började nog förstå att jag vart tillräckligt långt gången för att troligtvis få stanna kvar.

Jag säger till Emil i bilen att är jag inte öppen 5-6 cm nu så vet jag inte vad jag gör.

 

Kl.11.05 är vi utanför sjukhuset och jag har svårt för att gå med värkarna och får sätta mig i rullstol påväg upp till förlossnings avdelningen. Kl.11.15 är vi uppe på förlossningen och värkarna känns rejält nu och jag vill bara ha smärtlindring.

Får lägga mig på sängen och hon kollar mig direkt och där går allt väldigt fort, jag vart öppen 10 cm och hon kunde känna bebisens huvud. Jisses vad jag hade klarat värkarna bra helt utan smärtlindring och han vart ju påväg ut. Inte konstigt att jag knappt kunde gå. Ha-ha. Jag fick nu lustgas och värkarna försvann i stort sett, älskade lustgas.

 

Dom fick slänga fram allt dom behövde och gjorde sig redo för bebis direkt. Efter ett tag började kroppen krysta av sig själv och det vart omöjligt att hålla emot. Jag skulle sluta ta lustgas och bara följa med i krystvärken och hjälpa till. Efter en timmes krystande vart han ute.

Jag som hade tänkt ha epidural och allt, blev inget med det. Visst gjorde det ont men inte alls så som man fått höra andra berätta om att det varit det värsta dom varit med om. Jag höll mig lugn och andades från första värken till den sista och vart aldrig rädd och jag tror mycket det gjorde att jag kunde hantera värkarbetet så pass bra och att hela processen gick så snabbt.

 

Moderkakan kom ut 5 minuter efter bebisen på 2 krystvärkar och jag kände inte ens den.

Jag klarade mig ganska bra från skador och behövde bara bli sydd lite grann.

 

Dock fick jag komplikation sen av att livmodern inte ville dra ihop sig, så förlorade en hel del blod. Helt plötsligt var där 7 personer i rummet och det började kännas oroligt. Jag fick dropp, tabletter och syrgas för att få stopp på blödningen och få livmodern att jobba. Fick inte äta eller dricka på flera timmar ifall det skulle bli operation. Av droppet fick jag världens frossa och dom hämtade in flera filtar och annat för att göra mig varm. Men här gjorde det ont! Då dom tryckte som tusan på magen under en lång tid och vid flera tillfällen men jag förstod att det vart nödvändigt för att jag inte skulle förblöda men jag ville bara slå dom i ansiktet med något. Dom sa även att det vart okej att jag hatade dom vid de tillfällena, dom förstod att jag gjorde det.

Kl. 18.00 mådde jag bra och livmodern hade dragit ihop sig som den skulle och strax där efter någon gång fick vi den efterlängtade förlossnings fikan.

 

Dom på förlossningen sa att dom hade dåligt samvete för att inte tagit in mig tidigare, men dom vart ovana med att det går så fort för först föderskor, och att dom flesta kommer in med värkar och bara är öppna 2 cm och får åka hem igen. Känns ändå bra att dom hade dåligt samvete, för det är inte mer än rätt. Jag är stolt över mig själv.

 

Jag upplevde trots komplikationen att min förlossning vart väldigt bra. Inte alls så farligt som jag trodde, och jag är så tacksam för att allt gått så bra! Nu har vi världens finaste lilla pojke och livet känns helt perfekt. 🙏💓